ryska rövarhistorier

Prenumerera på Ryska rövarhistorier - episod 5 (tillägnad Kalla krigets ryssxenofobi - må den vila i frid!)

Fungerande idéer sprider sig.

Precis som min favoritdiktator i Vitryssland kräver jag regelbundet omregistreringar i syfte att kontrollera och kanalisera intresset för min domän. (Nu har vi även fått sällskap av Rysslands president, som i januari detta år godkände "Lagen om registrering av föreingar och politiska partier".) Konstitutionen (fundamentet för vår samvaro) är dock densamma. 

• Detta är mina kärvänliga kåserier om Rysland Mysland.
• Ryssarna är inte ett dugg exotiska!
• Jag förklarar -- utan att förenkla -- så att min monokulturella familj ska förstå.
• Allt som skrivs är sant -- bara namnen är påhittade.
• En rövarhistoria = 80 % kåseri + 20 % fakta + 0 % journalistik

Den som vill prenumerera på mina ryska rövarhistorier under hösten 2007 har två valalternativ:

1. Skicka ett e-postmeddelande till ryskarovarhistorier-subscribe@yahoogroups.com
   och besvara den förfrågan om bekräftelse som du sedan får. Glöm inte att kolla ditt spamfilter om du saknar förfrågan om bekräftelse (gäller även dig som redan är prenumerant -- ett dekret tillämpas universellt)
2. Lägg in en bevakning på denna blogg genom att klicka på knappen RSS 0.91 längst ned i högermenyn.

Med anledning av att Ryssland har skärpt lagstiftningen som ger staten kontroll över utländska biståndsprojekt och kräver en statlig registrering av politiska partier och föreningar i Ryssland (under förevändingen att man vill bekämpa "extremism") samt försvårar visumproceduren för den ryss som vill bjuda in en vän från utlandet, känner jag mig nödd och tvungen att återigen dedikera mina Ryska rövarhistorier till det Kalla krigets ryssxenofobi. Må den vila i frid!

''Rock this city!'' eller ''Fuck this city!''? Svenskundervisningen i Murmansk står inför ett vägval.

Min uppdragsgivares huvudpartner i Murmansk har inte erbjudit något anställningskontrakt till den svensklektor som är ställd till förfogande för det kommande läsåret. Min chef säger att det beror på att budgeten för de timanställda lärarna inte var klar när det var dags för semester, men det beror nog lika mycket på att jag spände ögonen i Vicerektorn och krävde att få veta varför universitetet under två års tid inte har haft någon ämnesansvarig svensklärare och om det över huvud taget fanns någon utvecklingsplan för svenskundervisningen.

Min chef har under ett par års tid begärt mer resurser till språkundervisningen, men det uttalande från Vicerektorn som provocerade fram mitt utspel visar på att universitetsledningen inte förstår meningen med att undervisa i språk.

Elaka tungor säger att Rektorn bara är intresserad av samarbetsprojekt där han kan stoppa pengar i egen ficka och att de bistra tiderna började när han tillträdde som rektor och började rekrytera sina kompisar till universitetsledningen.

Som inhoppad gästspelare i universitetsorganisationen med egen, fristående undervisningsbudget, flyter jag utanför de interna konflikter som tycks riva i varenda prestigefylld arbetsplats. Jag har inte sett något som skulle kunna tyda på att korruptionsryktena har någon substans. Det troligaste är att både Rektor och Vicerektor är hederliga och hårt arbetande statstjänstemän som känner sig snärjda av hårda budgetramar och den pågående ryska högskolereformen, som troligtvis kommer att leda till minskade anslag till vissa universitet och högskolor. Antagligen är Vicerektorn osäker på vilka befogenheter ragatan på andra sidan förhandlingsbordet egentligen har och vet inte hur han ska hantera situationen med en skällande svensklektor.

Murmansk smakar både salt och socker, precis som hela Ryssland.

Att Svensklektorn skäller på Vicerektorn ger naturligtvis inget idealiskt samarbetsklimat. Men sockerbitarna i den beska blandningen är ganska stora. Min huvudgrupp i svenska har utvecklats enormt mycket det gångna läsåret, luciafirandet och barnbokstävlingen blev formidabla PR-succéer och det finns ett embryo till en organisation för Sverigeintresserade i Murmansk. Förutom detta finns det fler sockerkorn -- och en hel skopa salt.

Men ärligt talat är jag skittrött på den förlamande maktkampen på min arbetsplats. Jag kan se ett par möjliga vägar ut ur dödläget med den kulturellt inkompetente Vicerektorn, men hur som helst krävs att universitetsledningen visar en vilja att fortsätta producera Sverigekompetenta pedagoger, administratörer och andra investeringsfrämjare vid universitetet. I annat fall måste min rekommendation bli att stödet till svenskundervisningen dras in, med studie- och forskningsstipendier, konferens- och utbildningsresor, sponsrat undervisningsmaterial och allt.

Jag körde hem till Sverige, sorterade mina dokument och presenterade ett beslutsunderlag för mina uppdragsgivare på den myndighet som har till uppgift att polera varumärket Sverige utomlands Beslutet blev att gå vidare. Alltså; ''Rock this city!''

Ryska rövarhistorier 54 - Den stora oredan

Ryska rövarhistorier 68 - Slaget om Murmansk

Den ryska traditionen att hitta på berättelser och knåpa ihop vackert illustrerade blad och bokomslag sprider sig över Barentsregionen. Vid tioårsjubileumet av Murmanskregionens barnbiblioteks årliga tävling för handgjorda barnböcker deltog till och med Ukraina. Två år i rad har tävlingen haft Astrid Lindgren-tema. Årets tema var Karlsson på taket.

Det var några år sedan svenska barn skickade in sina bidrag till tävlingen men bibliotekspersonalen talar fortfarande med värme i rösten om hur man reste runt i Sverige och Finland och visade upp konsten att göra handgjorda barnböcker och hur man sedan tog emot tävlingsbidrag från Sverige. Först rörde det sig om enkla alster; illustrerade berättelser i en skrivbok, men sedan kom det allt mer avancerade handarbeten.

Listan över tävlingens sponsorer stämde väl överens med listan över tävlingskategorier. Man kunde relativt lätt läsa ut vilka önskemål var och en av sponsorerna hade haft kring innehållet i tävlingen. Det var till exempel lätt att klura ut sambandet mellan sponsorn ?Sällskapet för urbefolkningars rättigheter? och tävlingskategorin ?Bästa samiska saga? och sambandet mellan sponsorn ?Partiet Förenade Ryssland?, dess ungdomsförbund ?Det unga gardet? och tävlingskategorin ?Bästa familjesaga?.

Under de tio år barnbokstävlingen har arrangerats har biblioteket hunnit samla ett brett nätverk av samarbetspartners omkring sig. Detta jubileumsår hade antalet tävlingsbidrag slagit rekord. Sammanlagt hade 250 bidrag kommit in från Barentregionen och Ukraina.

Det tog mig två veckor att bedöma alla de 58 bidragen i tävlingskategorin ?Karlsson och Lillebror väntar besök?, där jag var jurymedlem. Sedan var det dags för prisutdelning.

Det blev en formidabel föreställning! Bättre ? och billigare ? PR-poäng för Sverige kan man inte tänka sig. Svenska klubbens kunskapslotteri om Astrid Lindgren väckte stort intresse i utställningshallen utanför prisutdelningshallen. På scenen framträdde Karlsson och Lillebror som konferencierer. Teatergrupper spelade. Danskollektiv uppträdde. Sångframträdanden och poesiuppläsningar framfördes. Höga tjänstemän, politiker och diplomater höll högtidliga tal.

På dallranden ben klev jag upp på scenen när det blev dags för prisutdelning. Jag hade själv skrivit min hälsning från Sverige, klämt in alla politiskt korrekta fraser i talet och fått det korrekturläst. Men det satt 500 personer i salen och jag skulle hålla talet på mitt fjärde språk?

Men vad nu? Den finske konsuln bjöds fram till mikrofonen först av alla. När hon började stappla fram sitt tal begrep jag varför. Hon var skitnervös. Jag laddade inför mitt framträdande ytterligare en minut.

Men vad nu då???!!! Var det redan dags för prisutdelning? Jag tittade på de 500 personerna i publiken och beslöt mig för att inte avbryta konferencieren vid mikrofonen.

 - Du är i gott sällskap, skrockade konsuln när jag rapporterade om incidenten. Carola glömdes också bort när hon skulle dela ut priset i Melodifestivalen.

Mmm. Bortglömd i sällskap med ett scenproffs...

 - Nå, vad tycker du om vår barnbokstävling, frågade Svenska klubbens kassör när vi hade packat in Svenska klubbens rekvisita i min bil.

 - Barnbokstävlingen visade att Ryssland har grunden för att utveckla de kreativa konsterna. Idag producerar Ryssland många duktiga bildkonstnärer, speciellt inom webdesign, och många av mina studenter visar prov på ett gott formsinne. Om man fortsätter såhär skulle man kunna ta upp den internationella konkurrensen inom t.ex. arkitektur eller stadsplanering. Det är väl den betydelsen det har, svarade jag och märkte på kassörens reaktion att han inte hade förväntat sig det svaret.

Det var inte anmärkningsvärt många poliser som bevakade förstamajdemonstrationen i St Petersburg detta år. De poliser som syntes till var mestadels vanliga trafikpoliser.

Men för två år sedan spärrades plötsligt vägen för förstamajdemonstrationen av en trippel mur kravallpoliser. Polisens specialstyrkor OMON kapade helt enkelt tåget mitt i socialdemokraternas del av demonstrationståget och krävde att demonstranterna skulle fälla alla fanor och plakat. Demonstranterna fick stå kvar på gatan medan St Petersburgs borgmästare och partiet Förenade Ryssland höll tal på samlingsplatsen. Inte ett ord sades från talarstolen om den blockerade demonstrationen.

Efter någon timmes förhandlande började demonstranterna håna poliserna: "Vad är det för pokemon? Det är St Petersburgs OMON!" och rökbomber dök upp från nationalbolshevikernas led. Några människor rökskadades.

Under de två senaste åren har det politiska klimatet i Ryssland hårdnat. De nya partilagarna försvårar för nya partier att bildas och de redan existerande partiorganisationerna måste genomgå en komplicerad omregistrering för att kunna fortsätta sin verksamhet lagligt. Sedan journalisten Anna Politovskaya mördades har allt fler internationella aktörer vågat kritisera Ryssland för att man från statligt håll försöker stävja det fria ordet. Det luktar Vitryssland.

 - Västvärlden kommer aldrig att bojkotta Ryssland så som man gör med Vitryssland. Åtminstone inte så länge Ryssland förser Tyskland med billig olja, konstaterade Ungliberalen i Murmansk när jag berättade att det hade rapporterats i svenska medier att president Putin vid energimötet i Helsingfors inte hade fått tala med någon av de europeiska ledarna om något annat ämne än pressfriheten i Ryssland.

Sedan några månader tillbaka arrangerar den demokratiskt sinnade oppositionen i Ryssland regelbundet demonstrationer som samlar tusentals människor under parollen ?De missnöjdas marsch?. Polisens specialstyrkor OMON slår vilt omkring sig och buntar ihop deltagare som bär på flaggor och plakat. Man bryter av armar och förstör ansikten. Några av demonstrationsdeltagarna i förstamajtåget i St Petersburg hade demonstrativt tagit på sig skyddshjälm.

 - Vid missnöjesmarschen den 15 april var specialstyrkorna som galna, berättar min gode vän Organisationsråttan, som själv blev brutalt arresterad under den tidigare marschen den 3 mars. Poliserna angrep folkmassan på väg ned i tunnelbanan efter mötet. Myndigheterna försöker få det till att demonstranterna provocerade fram polisingripandet.

Om jag vore president i Ryssland skulle jag åtminstone framträda i TV med en ursäkt för polisvåldet och presentera en handlingsplan för bättre polisutbildning. Den molokna tystnaden från Kreml gynnar bara presidentens opponenter. Informationen om de sönderslagna kroppsdelarna, de arresterade journalisterna och de internationella protesterna läcker ändå ut via internetmedierna. Väldigt många, särskilt unga, använder internet som nyhetsmedium. Fast å andra sidan har ju oppositionen inte presenterat någon presidentkandidat, så kritiken går nog att tiga ihjäl.

Nätverket "Ett annat Ryssland" som försöker bilda en koalition inför presidentvalet 2008 startade årets förstamajdemonstration med ett rungande rop:

- DET ÄR VÅR STAD!!! DET ÄR VÅRT LAND!!!

Än så länge är nätverket "Ett annat Ryssland" endast en missnöjesyttring. Man har inte något gemensamt politiskt program men representanter för nätverket "Ett annat Ryssland" talar om att man vill se ett mer öppet demokratiskt system som tillåter opinionsbildning inom media och organisationsbildning utan statlig inblandning.

I min hemstad Murmansk misslyckades nätverket fundamentalt med att arrangera en konferens. Endast ett hundratal personer satt i konferenssalen som hade plats för 500. Arrangörerna hade varken tänkt på att samla in kontaktuppgifter till konferensdeltagarna eller att dokumentera konferensen i ljud och bild. Dessutom saknades basala faciliteter som kaffeförsäljning och toalettpapper.

Förstamajdemonstrationen i St Petersburg gick som den skulle i en demokratisk stat. Vanliga ordningspoliser dirigerade trafiken och stod lugnt och tittade på när demonstranterna samlades vid Pionjärtorget.

 - Idag var det första gången vi kunde gå genom staden utan att myndigheterna försökte hindra oss. Bara det är en seger! pläderade det liberala partiet Jablokos ledare från talarstolen vid samlingsplatsen.

- Så länge vi står enade är vi oövervinnerliga! skanderade Sosseledaren som ett eko av Sergio Ortegas odödliga frihetssång.

 - Wictoria, hörde du att kommunistledaren intygade att ingen enda utlänning gick i förstamajtåget, retades kamrat Engel när vi träffades efter mötet.

 - Jo, jag hörde det, men man glömde att kontrollera mitt pass.

 - Mitt också! skrattade kamrat Engel.

Den trista bakgrunden till kommunistledarens förstamajtal var det uttalande som St Petersburgs åklagare hade gjort om att polisens ingripande mot demonstranterna som var på väg ned i tunnelbanan efter missnöjesmarschen den 15 april hade provocerats fram av utländska provokatörer. Senare samma dag sändes en fransk dokumentär som visade på att de demokratiska revolutionerna i Serbien, Georgien och Ukraina hade dirigerats av USA:s regering.

Jag somnade halvvägs in i dokumentären.

Läs mer om ?De missnöjdas marsch? på

http://en.wikipedia.org/wiki/Saint_Petersburg_March_of_the_Discontented

Jag köpte en symbolisk krona till mig själv den dagen jag förstod att Slaget om Murmansk hade börjat och att det är jag som är den kungliga härföraren.
 
I epokens begynnelse, när Järnridån föll och folk från öst och väst började kika in bakom gardinerna i Hjärnridån, skickades diplomatiska sändebud från den svenska myndighet som har till uppdrag att polera varumärket Sverige utomlands med ett erbjudande till ryska universitet och högskolor om att stödja svenskundervisningen med en modersmålstalande lärare i svenska språket och kulturen. I erbjudandet ingick även ett antal penningpåsar till samarbets- och utbytesprojekt som syftar till att lära känna varandras samhälle och organisationskultur (samt skapa en rekryteringsbas för svenska investerare och locka till sig specialistkompetens inom bristyrken i Sverige ? men denna del av den utrikespolitiska samarbetsplanen kommunicerades förstås inte utåt). Ett tiotal universitet i nordvästra Ryssland räckte upp handen.
 
15 år senare var det dags för utvärdering. En statliga utredning tillsattes för att se över stödet till svenskundervisningen utomlands.
 
De konkreta resultaten i Murmansk var mediokra. Inga svenska investerare i Murmanskregionen som kan suga upp Sverigekompetensen, inget utbildningscenter som institutionaliserat de svenska kontakterna och fungerade som resurscenter för Sverigekompetensen, svenska tjänstemän som beklagade sig över den kulturella inkompetensen hos de statliga ryska företrädarna.
 - Du ska inte förvänta dig så mycket av de statligt finansierade samarbetsprojekten. De flesta projekten har karaktär av resebyråverksamhet, sa ett av mina bollplank i professionella frågor när vi delade en ungersk bakelse på ett bohemiskt kafé i Stockholm.
 - Men det är väl själva fan att Sverigekompetensen i Murmansk är så pass oorganiserad att en utbildningsinstitution har svårt att ens hitta en ny svensklärare. Hur ser det då ut för den som behöver en Sverigekompetent affärspartner i Murmansk?
 - Det är du som är bäst lämpad att avgöra om Svenska institutets stöd till svenskundervisningen i Murmansk bör fortsätta och i så fall i vilken form, sa min vän.
 
I princip fanns det två valalternativ; att strida eller retirera. Jag mönstrade de svenska trupperna; både Svenska institutet och Sveriges generalkonsulat i St Petersburg utbrast i glada stridsrop när de läste strategiplanen. Lärarna på gymnasieskolan i Malmö får arbeta vidare med en annan kollega.
 
Jag klädde om till stridsmundering. Prydlig makeup och fönat hår varje dag, välmanikyrerade naglar och klassiska dräkter i syfte att efterlikna den ryska stereotypen för en kvinnlig universitetslärare. (Ryssarna känner sig oftast tryggast när de möter en kvinna som ser ut just så och i utbyte förväntar jag mig att få deras förtroende för min kompetens.) Visitkort i elegant fodral och en RUND stämpel (fyrkantiga stämplar respekteras inte alltid i Ryssland) att använda som logotyp och sätta bredvid signaturen på de officiella dokument som jag skriver i egenskap av företrädare för Svenska institutet i Murmansk.
 
Första skottet kom när avdelningsföreståndaren som hade upplåtit bibliotekets lokaler till konsultation i svenska språket och kulturen förklarade att konsultationen inte kunde fortsätta med mindre än att den organiseras inom ramen för en svensk kulturförening inom bibliotekets organisation. En kort strid, sedan hade konsultationsbesökarna skapat en interrimstyrelse för Svenska klubben i Murmansk och tagit fram en spretig samling av idéer för verksamheten. Eldunderstöd kom från föreningen "Unga ledare i Lapplandia" som jag hade snokat upp, och som kunde hjälpa de organisatoriskt oerfarna sverigeintresserade i Murmansk att organisera sitt intresse.
 
Andra skottet kom när vice rektor bjöd in till överläggningar om ett Svenskt resurscenter inom ramen för universitetets verksamhet. Vice rektor satt och dravlade och bevisade att han inte hade någon aning om vem som satt på andra sidan förhandlingsbordet. Ingen idé om något Svenskt resurscenter presenterades under mötet eller under någon av de föregående eller efterkommande underhandlingarna. En kort strid, sedan hade de kulturellt kompetenta kollegorna med intresse i internationella kontakter formerat en förhandlingsdelegation.
 
Medeld kom från Optimistkonsulten i Haparanda, som planerade in en resa till Murmansk i samband med det planerade firandet av Fettisdagen i Murmansk. Han hade med sig en delegation av dyra konsulter som grävde efter guld i Murmansk. Ett axplock av det moderna Norrbotten, med befolkningstillväxt och mångkultur som politisk diskurs.
 - Ryssarna har inte ens upptäckt potentialen i den ekonomiska tillväxten i Norrbotten, trots att de hade kunnat förutspå utvecklingen om de hade tittat noga, gnällde jag.
 - Det är inte alls konstigt att ryssarna inte har varit på banan, sa Optimistkonsulten. Det var IKEAs etablering i Haparanda som drog igång tillväxten. Förhandlingarna om etableringen var hemlig ända tills avtalet skrevs.
 
Det kungliga uppdraget gäller att institutionalisera Sveriges intressen i regionen och att klämma ut så mycket Sverigefrämjande som möjligt ur varje investerad statlig krona. Alltså bedriver jag förhandlingar med en utbildningsinstitution som presenterade kulturellt kompetenta förhandlare med beslutskompetens och som säger sig vara beredd att marknadsföra utbildningsinstitutionens Sverigekompetens inom de ryska organisationer som är av strategiskt svenskt intresse. Arbetet är en blandning av show, hästhandel och poker med höga insatser. 
 
 - Trivs du i Murmansk? ville en av de dyra konsulterna veta.
Det är en kuggfråga. Murmansk smakar salt och socker, precis som hela Ryssland. Jag är en lågbetald soldat i Hans majestäts tjänst och jag har ett uppdrag att fullfölja. Jag tänker inte ge mig utan strid.

Valtider i Murmansk. Sex partier ställer upp i valet. En vecka innan valet dyker flygbladsutdelarna upp. Valarbetarna för "Ett rättvist Ryssland" kör runt i snödrivorna i centrum med mountainbikes. Maktpartiet [1] "Förenade Ryssland" är det enda partiet som köper reklamtid på reklampelaren i centrum och sänder TV-reklam. Några av mina gamla studenter delar ut flygblad för det socialistiska partiet "Rysslands patrioter". Vem jag än vänder mig till av de tolv valarbetarna så kan de svara på mina frågor om partiprogrammet. Det är mer än vad de andra partierna presterar. De flesta partier hyr in folk för att sköta upplysningsarbetet.

"Förenade Ryssland" verkar ha hur mycket pengar som helst. Den kände trubaduren och partimedlemmen Nikolaj Rasturguev uppträder på stadion två dagar innan valet och konserten direktsänds på reklampelaren på det centrala torget i stan. Dagen innan valet är det enligt ryska lagen förbjudet med valpropaganda, men då bjuder presidentpartiet på ett sprakande fyrverkeri i centrum.

Ingenstans i den nästan osynliga valkampanjen för kommunistpartiet KPRF ser jag kaptenen på fartyget Elektron.
 - Blev han av med kaptenslicensen efter kidnappardramat med de norska fiskeinspektörerna förra vintern eftersom att han satsar på en politisk karriär? frågade jag en fiskare som jag känner.
 -  Statens kvarnar mal långsamt, framför allt de ryska.

På valdagen packar jag ned ljud- och bildutrustning i väskan och beger mig till vallokalerna. I vallokalen i den närliggande skolan är det folkfest, med uppdukat kafébord och konserter med skolans rockband och patriotisk körsång. I vallokalen i kulturhuset är det balstämning med valsmusik ur högtalare och kristallkronor i taket.

En av aktivisterna från demonstrationen för Ungdomsparlamentet dyker upp i vallokalen. Han leder en man fram till valkommittén och ordnar med några papper.
 - Mannen är tillfälligt mantalsskriven i Murmansk. Valkommittén sa åt honom att han inte har rösträtt här, men det har han enligt lagen, så jag eskorterade honom till tingsrätten där vi fyllde i de nödvändiga pappren så att han kunde rösta.
 - Jag är också tillfälligt mantalsskriven i Murmansk. Får jag också rösta? undrar jag. 
Aktivisten ringer ett samtal.
 - Nej, utländska medborgare får inte rösta.
 - Nehej, men det får dem i Sverige, åtminstone i lokalvalet.
Aktivisten river ned en valaffisch från en husvägg.
 - Är inte det vandalism? frågar jag försynt.
 - Nej, valpropaganda är förbjuden under valdagen och dagen före valet. Partierna måste ta ner alla affischer.

Strax innan vallokalen stänger är jag tillbaka i vallokalen med min utrustning.
 - Jag måste be dig att lämna vallokalen, för du har ingen ackreditering, säger vallokalskommitténs ordförande.
 - Jag är inte valobservatör. Jag vill bara titta på rösträkningen, säger jag.
 - För att få vistas i vallokalen under rösträkningen måste du ha en ackreditering, antingen som journalist eller som representant för en förening. Vänd dig till den centrala valkommittén!

Jag går till den centrala valkommittén med mitt pass.
 - Vi har ingenting att dölja, säger den centrala valkommitténs ordförande och leder mig fram till valkommittén sekreterare.
 - Se till att skriva ut en ackreditering för den här damen, så att hon kommer in i vallokalen under rösträkningen, säger han och lämnar rummet.

Sekreteraren för valkommittén läser lagen för mig. Där står det klart och tydligt i lagen att jag inte får närvara vid rösträkningen med mindre än att jag har en officiell inbjudan som internationell valövervakare, är företrädare för en av kandidaterna eller är ackrediterad journalist. Vanliga medborgare, varken ryska eller utländska, får inte vistas i vallokalen under rösträkningen utan ackreditering. Ackreditering kan man bara få om man är medlem i en förening.
 - Här har vi medborgarnas rätt att bevaka rösträkningen, förtydligar Centrala valkommittén sekreterare.

Sedan blir det kafferep med chokladpraliner. Sekreteraren ställer sig till förfogande för att svara på mina frågor. Det här är klart bättre än att titta på rösträkningen. När TV-journalisternas uppsyn inte behagar sekreteraren ursäktar hon sig med att hon är upptagen i ett möte. När telefonen ringer säger hon sig vara upptagen med en korrespondent.
 
Vi tittar på valstatistik tillsammans. Antalet röstberättigade har minskat drastiskt sedan valet 2004. Murmanskregionen är en utflyttningsregion. Sedan 2000 väljer allt färre att rösta ?mot alla kandidater?, men det valalternativet är borttaget i och med den nya vallagen. Valdeltagandet i murmanskregionen ligger mellan 50-60 %. Enda undantaget är valet till den lokala duman 2001, då 32 % röstade. Högst valdeltagande var det i presidentvalet och guvernörsvalet 2004. Guvernörsvalet 2004 var det sista. Numer utses guvernören av presidenten.
 - Generellt sett är valdeltagandet högst i de lokala valen i de mindre orterna, men statistiken varierar mycket från val till val, förklarar Centrala valkommitténs sekreterare.
 - Vilka är de vanligaste frågorna som folk ställer till er? undrar jag.
 - Ha ha! En hel del ringer och frågar vem de ska rösta på! Men andra frågor gäller vad man ska göra när man inte kommer fram till vallokalen på grund av det dåliga väglaget, vad man ska göra när man inte finns med i vallängden och så är det tekniska frågor om själva valförfarandet.

Jag lämnar valkommittén med ett par av de informationsaffischer som hängde i vallokalerna som souvenir.

Fotnot 1. "Maktpartiet" är den allmänt vedertagna benämningen på det av president Putin instiftade partiet ?Förenade Ryssland?

Det var svinkallt utanför Kulturhuset.

I 21 graders kyla hade tre politiska ungdomsorganisationer samlats för att kräva att den lokala duman behandlar förslaget att inrätta ett rådgivande ungdomsparlament till den lokala stadsduman i Murmansk. Projektplanen för ungdomsparlamentet hade utarbetats av en arbetsgrupp bestående av ordförandena för de tre politiska ungdomsorganisationerna. Förslag om likadana ungdomsparlament poppar just nu upp vid den lokala självstyrelsens organ över nästan hela Ryssland.

Det luktar Chodorkovskypengar.
Den nytillträdde president Putin statuerade exempel genom att sätta en av de stora oljebaronerna, Mikhail Chodorkovsky, i fängelse för hans stöld av statlig egendom under Sovjetunionens kollaps, då lagverket flöt som ett löv på vattnet. Det behövdes bara ett statuerande exempel för att få de övriga oligarkerna att bli laglydiga affärsmän. När den officiellt utpekade rövarbaronen förstod att hans prekära situation i fängelset endast bekymrade ett fåtal analytiker inrättade han en fond för att stödja ryska provinsungdomars ekonomiska och kulturella utbildning, kontakter med utlandet och aktiva deltagande i samhällslivet. Alldeles säkert var en eller annan gratislobbyist från det ryska föreningslivet med i den manövern. Kanske fanns det heller inget annat effektivt sätt att hämnas än att skapa möjlighet för ryska ungdomar att utbilda sig i civilsamhällets funktionssätt.

Gröna overaller hos det liberala partiet Jablokos ungdomsförbund ''Unga Äpplen'', gula jackor på det presidenttrogna partiet ''Ett rättvist Ryssland''. Kommunistpartiet, som ännu inte har fått registrera något ungdomsförbund, kom i civila kläder men hade med sig fanor med Lenin och Che Guevara. Aktivisterna gjorde i ordning sina fanor och plakat. Partiernas ungdomsledare gjorde sig beredda att pulsa fram i snön till den lilla avsatsen där talen skulle hållas.

Plötsligt öppnades dörren till Kulturhuset och en ström av människor i folkdräkter rusade ut på torget.

 - Tjohoo! Nu är det Fettisdagen! Låt oss fira denna högtid! ropade en dam i huckle, som hade rollen som lekledare.

Ett hundratal människor började dansa ringdans, sjunga folkvisor och tävla i säck. En docka som såg ut som en fågelskrämma placerades på en snövall.

De politiska ungdomsledarna höll rådslag.

 - Alltså, det är vi som har demonstrationstillstånd på platsen, sa ordföranden för de unga äpplena. Det här är helt klart ett sabotageförsök! Frågan är om vi kan vända det till vår egen fördel?

Snart började fanorna till de liberala ungdomsförbunden placeras ut i TV-kamerornas blickfång bakom de dansande och stojande fettisdagsfirarna.

Jag ställde mig bakom dockan som snart skulle brännas och fotograferade spektaklet. Det var förbannat kallt.

 - Vet du hur länge manifestationen ska hålla på? frågade de mig.

 - Ingen aning. Jag är här för att titta på. Det är förfärligt vad här är kallt, men ni har ju åtminstone betalt. Dubbelt betalt antar jag, eftersom att det är helgdag.

 - Helgdag eller inte. Fosterlandet kallar.

20 minuter senare träffade jag på de två polismännen inne i kulturhuset, dit jag hade tagit min tillflykt för att värma upp den förfrusna elektroniken i kameran. 

Aktivisterna höll ut i en timme i den bitande kylan. Sedan stoppade de in sina plakat i en bil och åkte därifrån.